The sweetness of doing nothing…

Livet är alltid i rörelse. Den här veckan har jag dock inte gjort yoga en enda gång. Det har varit en vecka HELT UTAN YOGA. Jag har varit upptagen av mag och tarm kollaps. Efter att ha pressat kropp och fyllt mitt sinne så mycket de senaste veckorna av flyttning, separation och andra familje utmaningar sa min lilla mage STOPP igen förra söndagen och jag blev sängliggande av och till i flera dagar. Jag vet att detta händer för att jag och min kropp längtar efter att inte göra någonting som helst. Och för att det är mycket som ska städas ut i inuti för att få plats med allt det nya och positiva som vill in i mitt liv… tex yoga 🙂

Så frågan kvarstår. Hur förändrar jag de vanor, tankar och handlingsmönster som gör att jag gång på gång stressar mig själv så mycket att jag blir både fysiskt och psykiskt i obalans? Hur skapar jag plats för den sidan som önskar tid och ro? Det finns många svar på den frågan.

Den här veckan har jag skrivit mycket. Hjärnan mår bra av skriva av sig och själen blir lättare av att uttrycka sig om än ”bara” till mig själv och pappret. Varje morgon och kväll går jag ut och tar 10 djupa andetag med mina bara fötter i gräset. Men bara att göra det är ibland en kamp. ”Gå ut nu! Det är skönt sen. Det tar 2 minuter. Det är ingen som tvingar dig. Du gör det här för att få det bättre… ” Jag måste ofta prata länge med den delen av mig som hellre bara gör samma gamla saker som förr, den vill inte helt de där nya konstiga vanorna. Vad det än handlar om. Att gå till yoga. Att äta mat som är bra för min mage. Att tänka annorlunda. Vad ska det vara bra för?! Hör jag den sidan av mig säga inuti. Är det inte bara att köra på? Kan du inte bara ”rycka upp dig nu? Men det jag vill är ju faktiskt att leva med HELA mig själv och inte vara i ett slags S&M förhållande med mina olika sidor inuti. För är det något som stressar och skapar sjukdom så är det när jag har mina inre strider. Kämpar med mina olika sidor tills någon av dem bryter ihop. Slut på det nu!

Min mormor var på besök hos mig igår. Jag har turen att bo i ett sommarhus ute i naturen och bara det hjälper mycket på att lugna ner nervsystem och oroliga tankar. Hon är ju lite äldre och brukar alltid ta en middags lur i en timma ungefär. Hon frågade om jag också brukade vila mig lite på dagen. Jag svarade nej. Jag vilar mig aldrig. Även om jag är sjukskriven så har jag inte förmågan att lyssna på min kropps största längtan- att bara få slappna av och vara. Det är det som jag älskar under yogan. Avslappningen. I början och i slutet av alla yoga klasser. Min kropp älskar mig för det då den sällan upplever det i mitt sällskap. Jag blir lättare av att slappna av och bara vara med kroppen utan att hela tiden tänka på vad jag ska härnäst. Magen slappnar av. Huvudet slappnar av. Musklerna i hela kroppen slappnar av och jag får mindre ont i ryggen och skuldror och nacke. Och den livsviktiga tarmfunktionen lugnar ner sig och börjar funka igen… en stor fördel om man vill vara i full vigör.

Jag gick och vilade mig när min mormor gjorde det. Jag satte på en guidad meditation i mina hörlurar för att jag skulle lugna mig. Lyssnade vidare till magiska toner av piano och cello. Så somnade jag till ett tag. Kroppen kändes tung och dåsig när jag gick upp. Den sa TACK. Jag och mormor gick på en promenad i snigel fart och satte oss i hammocken och gungade efterföljande med en kopp thé. Det är något jag glömt under de senaste årens race mot att uppnå, undvika känslorna och prestera i liv, förhållanden, jobb och projekt- den stora njutningen och glädjen i att inte göra någonting. Lyckan i att bara vara. I stillheten. Tillsammans.

Mitt intryck av de flesta i min generation är att vi vet väldigt mycket med vår stora hjärna. Vi läser artiklar och lär oss en massa om sundhet och träning och följer kloka livsstils guider på diverse bloggar och program. Men vart är njutningen i detta liv? Jag tänker mycket på John Lennon och en av hans sång texter ”life is what happens when you´re busy making other plans…” och känner att jag i mitt eget liv varit mycket upptagen av att göra nya planer, hitta på nya idéer, skriva nya to do listor och jag har ofta glömt att njuta av frukterna av de planer och drömmar som faktiskt kommit till liv. Igår såg jag filmen ”Eat, pray, love” med Julia Roberts i huvudrollen som författaren Liz. Hon har tappat livsgnistan totalt. Hon beger sig ut i världen för att återfinna sig själv och sin lust att leva. I Italien möter hon människor som lever efter mottot ”Dulce van niente!”- the sweetness of doing nothing.

Det gav genklang i hela min kropp- dulce van niente. Ahhhh… så nästa vecka ska jag hänge mig till stillheten och njutningen i att göra- inget. Jag ska hänge mig till det som min kropp längtar efter- den djupa avslappningen och andningen. I stillheten finns alla svar. Därför är den nog lite skrämmande…

Namaste!

// Emma

Andningen spränger inre murar…

Den här veckan har handlat om andningen, lungorna och solar plexus. Jag glömmer att andas ibland. Spänner upp i magen, lungorna väntar på syret och käken blir som till sten. Plötsligt kommer jag ihåg- ja just det- andas! Jag drar efter luften och kör vidare i samma hetsiga tempo och snabba korta andetag. Det var en vis mästare i kampsport som sa att det tar 999 gånger att lära sig något nytt. Jag har några gånger kvar när det kommer till att andas.

Lungorna är för mig de organ där det nya friska livet dras in och allt det gamla andas ut. Det är också det som yoga lär ut. Andningen hjälper kroppen att frigöra gamla slaggprodukter så att cellerna kan fungera optimalt och göra sitt jobb med att ständigt laga och förnya det som behövs fixas där inuti.

Under min första yoga klass hos Anna kände jag att jag inte riktigt kunde andas så där himla djupt som jag kanske trodde att jag kunde. Det tog liksom stopp. Nästan på en gång. Det kändes som en stor cementerad vägg där nere i min solar plexus. ”Hit, men inte längre!” Jag hade tydligen ingen behörighet för tillträde av min egen kropp just då. Det kanske var farligt där nere? Som en mörk djungel utan stigar att gå på… tur att jag är en äventyrare. För jag gick vidare.

Jag tycker att det är spännande att jag kan vara så öppen och mjuk i kropp och sinne den ena dagen och sedan stängd och lite hård en annan dag. På något vis har jag det lättare med att acceptera och gilla den öppna typen. Den stängda är inte lika lätt att tycka om. Iallafall inte för mig. Hon är lite tvär, inåtvänd, mycket känslig och melankolisk. Lite som den grå Sadness i Disney filmen om du sett den. Alla hennes minnen är blåa och fulla av sorg och smärta för det mesta. Hon gråter hela tiden över något och är inte den som ler och dansar runt av glädje precis. Men hon finns där inuti mig. Hon bor där bakom den cementerade väggen i solar plexus som jag så omtänksamt byggt upp för att slippa handskas med alla de där ”tråkiga” känslorna. Och hon är ju en viktig del av mig som jag försökt att stänga ute… jag tror att ju mer jag kan omfamna allt det jag är ju mera balanserad och välmående kommer jag att vara. För om en del av mig sitter i ensamhet och gråter medan de andra lever livet så kommer den delen nog alltid att sätta pinnar i mina hjul… så… andas… andas helt ned till magen och ännu längre… och andas ut HELT. Som Anna säger- använd alla muskler för att pressa ut all gammal luft. Ge plats för nytt liv!

Anna guidade oss att andas djupare och djupare ner, och jag gjorde mitt bästa. Efter kanske 10 minuter så kom tårarna. Då hade mina muskler slappnat av lite (för jag går alltid runt och spänner mig) och plötsligt blev det liksom en spricka i cementmuren där inuti. Jag är expert på att bara spara alla de ”fula” och tråkiga och jobbiga känslorna där nere. Hon där nere kan väl ta hand om det… vad egoistiskt! Men med sprickan som kommit av andningen och av musklernas plötsliga mjukhet sipprade alltså massor av gömda känslor upp till ytan. Som en tyst liten vårflod strilade tårarna över mina kinder. Ingen annan märkte det tror jag. Men inuti mig kändes det som en liten seger. Jag längtar så mycket efter att få lov att slappna av helt. Vila mig. Få ny energi till att leva och vara den människa jag önskar att vara, en som bidrager till världen igen. Känna mig frisk och glad.

Om jag är helt ärlig så känner jag mig mycket som en förlorare just nu. Sjukskriven… en som är svag och lätt blir stressad, en som blir sjuk i kropp och sinne ”bara” av att jobba och leva i världen som den är, en som inte orkar särskilt mycket mentalt utan att bli överväldigad, trött och irriterad.

Stress kan orsaka så mycket tråkigt. Magproblem, tarmproblem, sömnbrist, brist på lust till att leva eller ha sex, depression och ångest… och såklart alla kroppens muskler som pressats till överprestation och därför gör ont… eller en hjärna som marinerats i diverse hormoner och därför signalerar en massa konstigt till kroppen som gör den trött på morgonen tex och pigg på kvällen osv.

Ja, jag kan lätt känna att vägen mot förändring av de handlingar och mönster som lett till dessa tråkiga symptom är oändlig. Men… efter bara en yoga klass med andning och avslappning på djupet så är det som om det tunga lättat lite från mitt hjärta. Accepten av den jag är är lite större. En känsla av gemenskap och tillhörighet i att vara närvarande i våra kroppar. Tårarna rensar, precis som vårstormar gör. Accepten av att livet är här och nu och inte något jag ännu inte hunnit där ute i framtidens horisont. Andas. Släpp det gamla och ge plats för det nya spirande livet inuti. Det får bli mitt eget mantra för ikväll.

Kram // Emma

Min Yoga resa har startat…

Jag heter Emma och jag är en 30 år gammal kvinna som just nu är sjukskriven p.g.a. ”utbrändhet”. Jag har pressat och stressat både min kropp, mitt sinne och min själ. Det har jag gjort flera gånger faktiskt och mönstret upprepar sig igen och igen. Nu har jag nått punkten där jag verkligen har lust bryta dessa gamla skadliga mönster och börja LEVA! Hela mig själv inifrån och ut så att jag aldrig mera blir sjuk p.g.a. – mig själv och stressen. Jag längtar efter att njuta av livet som människa istället för att ständigt ha det ekande i min skalle dag som natt- ”vad är nästa måste, skall, bör och to do på listan? vad har jag glömt?”. Denna resa mot njutning och livslust börjar med att lära mig mer om kärlek till mig själv och allt i livet- just nu betyder det framförallt att lära mig MASSOR om kärlek till min kropp. Det tror jag att jag kan lära mig genom att bl.a. praktisera– yoga.

Jag vill dela mina upplevelser och mina reflektioner med dig här i bloggen under 10 veckor då jag har beslutat att regelbundet gå till yoga 2 ggr per vecka hos Anna.G. i Östhammar som ett av leden mot att bli hel igen. Jag har yogat tidigare under mina år i Danmark där jag gått till terapeutisk yoga specielt för unga med stress, ångest och depression och även till mera sportiga yoga utgåvor som Ashtanga Yoga. Sedan har jag letat mig vidare in på Hatha Yoga och senast Yin Yoga. Blida och kärleksfulla rörelser som lugnar ner nervsystemet och tillåter blockerade känslor och energier att förlösas. Alla dessa olika former av yoga har hjälpt mig med det som verkar vara min STORA utmaning- att komma ner i kroppen, släppa huvudets hårda prestations fokuserade ledarskap och helt enkelt slappna av.

Det jag behöver idag kanske inte är det jag behöver imorgon- men så är det tur att det finns så mycket att välja emellan även i Yogans värld. Det är nog mycket det som Yoga påminner mig om- livet är alltid i rörelse- som en levande meditation med fokus på att acceptera kroppen, öppna upp och släppa spänningar för att kunna känna och höra allt det den har att berätta för mig. Då kan jag nämligen lättare manövrera och kanske att jag lär mig kroppens språk så väl att jag sätter gränserna före det är ”för sent” nästa gång och jag har pressat den och mig själv så långt att jag sjunker ner i total härdsmälta i hela mitt system. För detta har hänt, MÅNGA gånger i mitt ändå ganska unga liv. Nu är det tid för att våga komma ner i min egen kropp, släppa taget om tankarna och känna. Lära känna mig själv och min kropp. Lära känna mitt sinne och min själ. Tror det var Skalman i Bamse som sa ”skynda långsamt” och det är det jag försöker omställa mitt system till nu. För jag längtar efter mer glädje, balans och livslust varje dag i resten av mitt liv. Som i Yogan så når jag lite djupare i andningen och lite högre upp mot taket för varje dag. Namaste- tack!

Häng med här i bloggen de nästa veckorna när jag skriver om min resa och de olika yoga upplevelserna som väntar mig. Kommentera gärna om det är något som du känner igen i ditt eget liv och vill dela, om du får någon idé eller bara en tanke som gärna vill ut i världen. Vi ses! // Emma

”Sometimes the fastest way to get there is to go slow…”- Tina Dickow, singer & songwriter