The sweetness of doing nothing…

Livet är alltid i rörelse. Den här veckan har jag dock inte gjort yoga en enda gång. Det har varit en vecka HELT UTAN YOGA. Jag har varit upptagen av mag och tarm kollaps. Efter att ha pressat kropp och fyllt mitt sinne så mycket de senaste veckorna av flyttning, separation och andra familje utmaningar sa min lilla mage STOPP igen förra söndagen och jag blev sängliggande av och till i flera dagar. Jag vet att detta händer för att jag och min kropp längtar efter att inte göra någonting som helst. Och för att det är mycket som ska städas ut i inuti för att få plats med allt det nya och positiva som vill in i mitt liv… tex yoga 🙂

Så frågan kvarstår. Hur förändrar jag de vanor, tankar och handlingsmönster som gör att jag gång på gång stressar mig själv så mycket att jag blir både fysiskt och psykiskt i obalans? Hur skapar jag plats för den sidan som önskar tid och ro? Det finns många svar på den frågan.

Den här veckan har jag skrivit mycket. Hjärnan mår bra av skriva av sig och själen blir lättare av att uttrycka sig om än ”bara” till mig själv och pappret. Varje morgon och kväll går jag ut och tar 10 djupa andetag med mina bara fötter i gräset. Men bara att göra det är ibland en kamp. ”Gå ut nu! Det är skönt sen. Det tar 2 minuter. Det är ingen som tvingar dig. Du gör det här för att få det bättre… ” Jag måste ofta prata länge med den delen av mig som hellre bara gör samma gamla saker som förr, den vill inte helt de där nya konstiga vanorna. Vad det än handlar om. Att gå till yoga. Att äta mat som är bra för min mage. Att tänka annorlunda. Vad ska det vara bra för?! Hör jag den sidan av mig säga inuti. Är det inte bara att köra på? Kan du inte bara ”rycka upp dig nu? Men det jag vill är ju faktiskt att leva med HELA mig själv och inte vara i ett slags S&M förhållande med mina olika sidor inuti. För är det något som stressar och skapar sjukdom så är det när jag har mina inre strider. Kämpar med mina olika sidor tills någon av dem bryter ihop. Slut på det nu!

Min mormor var på besök hos mig igår. Jag har turen att bo i ett sommarhus ute i naturen och bara det hjälper mycket på att lugna ner nervsystem och oroliga tankar. Hon är ju lite äldre och brukar alltid ta en middags lur i en timma ungefär. Hon frågade om jag också brukade vila mig lite på dagen. Jag svarade nej. Jag vilar mig aldrig. Även om jag är sjukskriven så har jag inte förmågan att lyssna på min kropps största längtan- att bara få slappna av och vara. Det är det som jag älskar under yogan. Avslappningen. I början och i slutet av alla yoga klasser. Min kropp älskar mig för det då den sällan upplever det i mitt sällskap. Jag blir lättare av att slappna av och bara vara med kroppen utan att hela tiden tänka på vad jag ska härnäst. Magen slappnar av. Huvudet slappnar av. Musklerna i hela kroppen slappnar av och jag får mindre ont i ryggen och skuldror och nacke. Och den livsviktiga tarmfunktionen lugnar ner sig och börjar funka igen… en stor fördel om man vill vara i full vigör.

Jag gick och vilade mig när min mormor gjorde det. Jag satte på en guidad meditation i mina hörlurar för att jag skulle lugna mig. Lyssnade vidare till magiska toner av piano och cello. Så somnade jag till ett tag. Kroppen kändes tung och dåsig när jag gick upp. Den sa TACK. Jag och mormor gick på en promenad i snigel fart och satte oss i hammocken och gungade efterföljande med en kopp thé. Det är något jag glömt under de senaste årens race mot att uppnå, undvika känslorna och prestera i liv, förhållanden, jobb och projekt- den stora njutningen och glädjen i att inte göra någonting. Lyckan i att bara vara. I stillheten. Tillsammans.

Mitt intryck av de flesta i min generation är att vi vet väldigt mycket med vår stora hjärna. Vi läser artiklar och lär oss en massa om sundhet och träning och följer kloka livsstils guider på diverse bloggar och program. Men vart är njutningen i detta liv? Jag tänker mycket på John Lennon och en av hans sång texter ”life is what happens when you´re busy making other plans…” och känner att jag i mitt eget liv varit mycket upptagen av att göra nya planer, hitta på nya idéer, skriva nya to do listor och jag har ofta glömt att njuta av frukterna av de planer och drömmar som faktiskt kommit till liv. Igår såg jag filmen ”Eat, pray, love” med Julia Roberts i huvudrollen som författaren Liz. Hon har tappat livsgnistan totalt. Hon beger sig ut i världen för att återfinna sig själv och sin lust att leva. I Italien möter hon människor som lever efter mottot ”Dulce van niente!”- the sweetness of doing nothing.

Det gav genklang i hela min kropp- dulce van niente. Ahhhh… så nästa vecka ska jag hänge mig till stillheten och njutningen i att göra- inget. Jag ska hänge mig till det som min kropp längtar efter- den djupa avslappningen och andningen. I stillheten finns alla svar. Därför är den nog lite skrämmande…

Namaste!

// Emma

Kommentera