Andningen spränger inre murar…

Den här veckan har handlat om andningen, lungorna och solar plexus. Jag glömmer att andas ibland. Spänner upp i magen, lungorna väntar på syret och käken blir som till sten. Plötsligt kommer jag ihåg- ja just det- andas! Jag drar efter luften och kör vidare i samma hetsiga tempo och snabba korta andetag. Det var en vis mästare i kampsport som sa att det tar 999 gånger att lära sig något nytt. Jag har några gånger kvar när det kommer till att andas.

Lungorna är för mig de organ där det nya friska livet dras in och allt det gamla andas ut. Det är också det som yoga lär ut. Andningen hjälper kroppen att frigöra gamla slaggprodukter så att cellerna kan fungera optimalt och göra sitt jobb med att ständigt laga och förnya det som behövs fixas där inuti.

Under min första yoga klass hos Anna kände jag att jag inte riktigt kunde andas så där himla djupt som jag kanske trodde att jag kunde. Det tog liksom stopp. Nästan på en gång. Det kändes som en stor cementerad vägg där nere i min solar plexus. ”Hit, men inte längre!” Jag hade tydligen ingen behörighet för tillträde av min egen kropp just då. Det kanske var farligt där nere? Som en mörk djungel utan stigar att gå på… tur att jag är en äventyrare. För jag gick vidare.

Jag tycker att det är spännande att jag kan vara så öppen och mjuk i kropp och sinne den ena dagen och sedan stängd och lite hård en annan dag. På något vis har jag det lättare med att acceptera och gilla den öppna typen. Den stängda är inte lika lätt att tycka om. Iallafall inte för mig. Hon är lite tvär, inåtvänd, mycket känslig och melankolisk. Lite som den grå Sadness i Disney filmen om du sett den. Alla hennes minnen är blåa och fulla av sorg och smärta för det mesta. Hon gråter hela tiden över något och är inte den som ler och dansar runt av glädje precis. Men hon finns där inuti mig. Hon bor där bakom den cementerade väggen i solar plexus som jag så omtänksamt byggt upp för att slippa handskas med alla de där ”tråkiga” känslorna. Och hon är ju en viktig del av mig som jag försökt att stänga ute… jag tror att ju mer jag kan omfamna allt det jag är ju mera balanserad och välmående kommer jag att vara. För om en del av mig sitter i ensamhet och gråter medan de andra lever livet så kommer den delen nog alltid att sätta pinnar i mina hjul… så… andas… andas helt ned till magen och ännu längre… och andas ut HELT. Som Anna säger- använd alla muskler för att pressa ut all gammal luft. Ge plats för nytt liv!

Anna guidade oss att andas djupare och djupare ner, och jag gjorde mitt bästa. Efter kanske 10 minuter så kom tårarna. Då hade mina muskler slappnat av lite (för jag går alltid runt och spänner mig) och plötsligt blev det liksom en spricka i cementmuren där inuti. Jag är expert på att bara spara alla de ”fula” och tråkiga och jobbiga känslorna där nere. Hon där nere kan väl ta hand om det… vad egoistiskt! Men med sprickan som kommit av andningen och av musklernas plötsliga mjukhet sipprade alltså massor av gömda känslor upp till ytan. Som en tyst liten vårflod strilade tårarna över mina kinder. Ingen annan märkte det tror jag. Men inuti mig kändes det som en liten seger. Jag längtar så mycket efter att få lov att slappna av helt. Vila mig. Få ny energi till att leva och vara den människa jag önskar att vara, en som bidrager till världen igen. Känna mig frisk och glad.

Om jag är helt ärlig så känner jag mig mycket som en förlorare just nu. Sjukskriven… en som är svag och lätt blir stressad, en som blir sjuk i kropp och sinne ”bara” av att jobba och leva i världen som den är, en som inte orkar särskilt mycket mentalt utan att bli överväldigad, trött och irriterad.

Stress kan orsaka så mycket tråkigt. Magproblem, tarmproblem, sömnbrist, brist på lust till att leva eller ha sex, depression och ångest… och såklart alla kroppens muskler som pressats till överprestation och därför gör ont… eller en hjärna som marinerats i diverse hormoner och därför signalerar en massa konstigt till kroppen som gör den trött på morgonen tex och pigg på kvällen osv.

Ja, jag kan lätt känna att vägen mot förändring av de handlingar och mönster som lett till dessa tråkiga symptom är oändlig. Men… efter bara en yoga klass med andning och avslappning på djupet så är det som om det tunga lättat lite från mitt hjärta. Accepten av den jag är är lite större. En känsla av gemenskap och tillhörighet i att vara närvarande i våra kroppar. Tårarna rensar, precis som vårstormar gör. Accepten av att livet är här och nu och inte något jag ännu inte hunnit där ute i framtidens horisont. Andas. Släpp det gamla och ge plats för det nya spirande livet inuti. Det får bli mitt eget mantra för ikväll.

Kram // Emma

Kommentera